”Tobak” i Nordisk Familjebok (Uggleupplagan)

”Tobak (sp., port. taba’co, fr. tabac, ty. tabak, eng. tobacco), Nicotiana L., bot., farm., ett släkte af vanligen högväxta örter, hörande till fam. Solanaceoe (således samma familj, som innehåller belladonna, bolmört, spikklubba m. fl. giftväxter och äfven potatisväxten). Blomfodret är rörformigt klocklikt, till midten 5-klufvet, blomkronan trattlik eller bägarformig, med något zygomorft bräm. Frukten är en 2-rummig kapsel, som öppnar sig med två skal. Af detta släkte äro omkr. 50 arter beskrifna, af hvilka de flesta äro amerikanska. Några odlas i trädgårdarna som prydnadsväxter (N. glauca, med grågröna blad och gula blommor, N. affinis och N. longiflora, med hvita, välluktande, nyktigama blommor och smala blad, bastarden N. Sanderoe, med röda blommor m. fl.), andra åter äro föremål för odling i stort till frambringandet af det bekanta njutningsmedlet tobak. De arter, som i många varieteter för detta ändamål företrädesvis odlas, äro följande.

1) Virginiatobak, N. tabacum (fig. l och 2:4), är en klibbhårig ört,
hvars trubbkantiga stjälk blir 1–1,5 m. hög, medspiralställda, stora, äggrundt eller aflångt lansettlika, spetsiga blad, som äro oskaftade (de mindre dock med skaftlikt afsmalnande bas). Blomkronan är rosenröd, trattlik, med något vidgadt svalg och spetsiga brämflikar. Flera varieteter finnas af denna art, som lämnar det mesta af den från Nord-Amerika kommande tobaken och är den i Sverige allmännast odlade.

2) Marylandstobak, N. tabacum var. macrophylla, har fått namnet makrophylla (af grek. makro’s, lång, och fy’llon, blad) af de särdeles stora och breda bladen, hvilkas sidonerver utgå från medelnerven i större vinklar än hos hufvudarten, som den f. ö. mycket liknar. Blomställningen är tät och sammandragen (hos virginiatobaken däremot utbredd).

3) Bondtobak, N. rustica (fig. 2: 1–3), blir knappt 1 m. hög, är mindre klibbhårig samt har trind stjälk, skaftade, äggrunda till aflånga, trubbiga blad, korta trubbiga foderflikar och bägarlika, gulgröna blomkronor med trubbiga brämflikar. Bondtobaken växer hastigare och mognar tidigare samt är mera härdig än virginiatobaken, men odlas dock ej numera i Sverige i någon nämnvärd mängd. Den uppges vara den art, som lämnar den mycket prisade turkiska tobaken.

4) N. persica ger den högt värderade tobaken från Schiras.

5) N. repanda, inhemsk på Cuba, nyttjas till s. k. små havanna-cigarrer.

De viktigaste handelssorterna äro följande. A) Sydamerikansk tobak: varinas (varinas-knaster), från distrikten Varinas, Merida m. fl. i Venezuela (piptobak), columbia från Colombia och angränsande länder (cigarrtobak), brasiliansk tobak, hvaraf St. Felix anses vara den bästa (de bättre bladen till cigarrer, de sämre till snus och tuggtobak). B) Nordamerikansk tobak: marylandstobak (piptobak), virginiatobak (till snus och tuggtobak), kentucky (alla tobaksfabrikat), seedleaf från Pennsylvania, Connecticut och Ohio (cigarrtobak), florida (d:o). C) Västindisk tobak: havanna, från norra delen af Cuba (särskildt distriktet Vuelta Abajo v. om Habana), cuba, från öns sydöstra del, domingo, från ön S. Domingo, portorico (näst varinas den bästa piptobaken). D) Asiatisk tobak: manila, från Filippinerna (cigarrtobak), java (cigarr- och piptobak), turkisk (syrisk) (cigarrettobak). E) Europeisk tobak: holländsk, tysk, ungersk (bäst omkring Debreczen) och tobak från Balkanländerna. Amerika (i synnerhet staterna Virginia och Maryland) och Västindien (i synnerhet ön Cuba) lämna både den mesta och den bästa tobaken. I Europa odlas tobak förnämligast i närheten af större städer, där god tillgång på gödselmedel finnes. Den fordrar nämligen mycket näringsrik och väl upparbetad jord. Jordmån och klimat inverka i hög grad på dess arom och halt af nikotin samt godhet i öfrigt. Bäst trifvas tobaksarterna inom de tropiska och subtropiska jordbältena, från 15° till 35° från ekvatorn. I dessa trakter kan man flerstädes skörda tobak af finaste beskaffenhet, utan att man behöft använda gödsling. Tobaksodlingen kan nog äfven i nordliga länder (t. ex. Sverige) vara lönande, men kräfver där vida större omsorg och påpasslighet. Om sjukdom på tobak se Mosaiksjuka.

Odlingen af tobak tillgår på följande sätt. Väl moget frö utsås i bänk med fin och god jord, i lagom tid (om det gäller odling i ett land med kallare klimat), så att man har tillräckligt stora plantor färdiga till utsättning å fritt land, när man kan antaga, att frostnätterna ha upphört. Plantorna sättas då på uppkörda drillar i förband med 50 cm. mellanrum samt vattnas grundligt. Finaste tobak, användbar till rökning, erhålles, om jorden får öfvervägande vegetabilisk gödning, t. ex. af multnade tobaksstjälkar, löfkomposter o. d. Af animalisk gödning anses brunnen kospillning vara bättre än gödsel af andra djur. Dock används väl mest brunnen hästgödsel till gödning af tobaksfälten, hvilka om möjligt böra ha varmt och skyddadt läge. När tobaken kommit i växt, företagas kupning och rensning af fältet. När blomknoppar börja visa sig, afnypas dessa, för att bladen måtte få så mycken näring som möjligt för att uppnå tillbörlig storlek, utom på de stånd, som skola lämna frö. Ungefär samtidigt börjar skörden af tobaksbladen. Först af skäras de nedersta, ofta med sand- och jordpartiklar förorenade bladen och läggas särskildt (s. k. ”sandgods”); de öfriga bladen (”storgodset”) afplockas (”brytas”) senare och läggas tillsammans i mindre högar, tills de ”slagit sig”, då de införas i tobaksladorna. Dessa äro långa brädskjul, vanligen byggda på eller vid tobaksfältet och försedda med en mängd luckor, hvilka öppnas eller stängas alltefter vindriktningen och luftningens behof. Här trädas bladen på smala käppar eller spröt och upphängas i täta rader. Under torkningen undergå de ett slags jäsning, hvarigenom deras färg från gulgrön öfvergår till mer eller mindre mörkt brun och en stark, döfvande tobakslukt framträder. De sålunda omsider till bearbetning färdiga bladen försäljas sedan till tobaksfabrikerna, där de förarbetas på olika sätt till rökning, snusning och tuggning. Man röker lobak, mer eller mindre fint sönderskuren, antingen i olika slags pipor (se Tobakspipor) eller hoprullad inom tunt och olimmadt papper (cigarretter, papyrosser) eller i form af cigarrer (se d. o.) och cigarr-cigarretter (små cigarrer, afskurna i båda ändar). Den till uppdragning i näsan beredda tobaken kallas snus (se d. o.). Vissa snussorter, i synnerhet sådana, som äro rika på ammoniak- och andra salter, användas, i synnerhet af svenskar, äfven till tuggning (i folkspråket ”matsnus”, ”mulbänk”, ”mullbänk”). Tuggtobak förfärdigas af tunga och feta blad (i synnerhet af kentuckytobak), som efter vederbörlig såsning och svettning ”spinnas” till rullar eller stänger eller pressas till kakor.

Då Columbus i okt. 1492 anlände till Västindien, fingo han och hans följesmän till sin förvåning se, hurusom infödingarna insögo och åter genom både mun och näsa utblåste rök från örtblad, som de torkat, sönderskurit och invecklat i ett majsblad till en lång rulle, hvars ena ända de höllo i munnen, medan den andra antändes. En sådan rulle kallade infödingarna tabako l. tabago, hvilket således icke urspr. var den rökta örtens namn. Ännu i denna dag är tabaco i det spansktalande Amerika ett allmänt användt namn på cigarrett. Hvad det var för en växt, som röktes, blef kändt först genom munken Romano Pane, som under Columbus’ 2:a resa 1496 kvarstannade i egenskap af missionär på Haiti. Han skildrade tabako-örten som ett läkemedel, hvilket tillika var berusande. Af Gonzalo Hernández de Oviedo de Valdés, hvilken 1513–25 vistades på Haïti som uppsyningsman öfver guld- och silfververken därstädes, vunnos ytterligare underrättelser om densamma. Både han och Pane omtala, att den röktes jämväl på så sätt, att bladen lades på glödande kol och röken indrogs genom näsöppningarna medelst ett Y-formigt rör, som, äfven det, kallades tabako. När Mexico eröfrades af F. Cortez (1519), befanns tobaksrökning äfven där vara allmän. Kejsar Montezuma rökte alltid efter måltiderna, och man rökte i Mexico icke endast cigarrliknande rullar, utan ock finskuren tobak ur målade och prydligt utsirade rör samt ur lerpipor (många sådana ha i senare tid hittats i gamla aztekgrafvar). Af höga anor är likaledes den mycket omtalade ”fredspipan” (kalumet) bland Nord-Amerikas indianer, hos hvilka bruket att röka tobak torde vara urgammalt. I Syd-Amerika var, vid detta lands upptäckt, användning af tobak inskränkt till Guyana och Brasilien (infödingarna där kallade den petun, hvaraf sedan orientalernas tutun) och fick först genom européerna själfva en vidsträcktare spridning därstädes. Indianernas tobaksrökning antas ha urspr. stått i något samband med religiösa ceremonier, hörande till deras soldyrkan. – I förbigående må här nämnas, att inandning af rök från brinnande växtämnen var redan i äldsta tider i bruk äfven hos vissa af Gamla världens folk. Herodotos omtalar, att babyloner och skyter berusade sig genom inandning af rök från döfvande örter; och såväl Dioskorides som Plinius rekommenderar inandning af röken från brinnande hästhofsblad (Tussilago farfara, ”brösttobak”) som medel mot envis hosta.

Från Nya världen kom tobaksplantan först till Spanien och Portugal genom frön, som antagligen hemförts af den ofvannämnde Hernández. Till en början odlades den där endast som prydnads- och medicinalväxt. Frankrikes sändebud vid portugisiska hofvet Jehan Nicot odlade 1560 tobak (”ambassadörens ört”) i sin trädgård i Lissabon, och det var till minne af honom, som Linné gaf växten släktnamnet Nicotiana, med tillägg af artnamnet tabacum (efter det indianska namnet). Från sin tobaksodling sände Nicot frön till Katarina af Medici i Frankrike, där man började använda tobaken (”herbe nicotiane”) i form af snus, med anledning däraf, att Frans II 1560 på läkarnas tillstyrkan försökte detta medel mot sin envisa hufvudvärk. Nicot prisade öfver höfvan tobakens märkvärdiga egenskaper som läkemedel (t. o. m. mot kräfta) och försäkrade drottningen, att i synnerhet tobaksrökning medförde ett stilla lugn och stor foglighet i lynnet, så att genom tobakens allmänna användande hennes undersåtar skulle bli lätta att styra. Detta slog särdeles an på den maktlystna furstinnan, och hon blef på allt sätt verksam för utbredningen af tobakens odling och bruk (tobaksrökning blef dock ej vanlig i Paris förr än under Ludvig XIII:s regering, 1610–43), så att parisarna till följd däraf en tid kallade tobaken ”drottningsörten” (herba reginæ), ”katarinaörten” och ”medicéerörten”. Detta påskyndade ock tobakens segertåg genom Europa, i hög grad underlättadt af en mängd skrifter af både läkare och lekmän, hvilka alla sjöngo lofsånger öfver ”den heliga mirakelört, som kallas tobak” och som ”fördrifver podager, stillar
feber, väcker matlust, minskar trötthet och mattighet, förjagar dryckenskap, skaffar sömn, men fördrifver sömnaktighet och skärper förståndet”. Motskrifter, hvilka fördömde tobaken som snart sagdt roten och upphofvet till allt ondt, saknades icke heller, men förmådde intet uträtta. Snusandet förblef på modet vid franska hofvet bland både herrar och damer, och i Rom gick det slutligen så långt, att prästerna, då de framför altaret förrättade mässan, bjödo hvarandra snus. Detta tyckte dock påfven Urban VIII vara för mycket, hvadan han 1624 slungade kyrkans bannstråle mot den, som snusade under gudstjänsten. Hans bannlysningsbulla förnyades af Innocentius XII 1698, men upphäfdes 1724 af Benedikt XIII, som själf var en ifrig snusare. Uti Italien hade tobaksväxten blifvit bekant mot slutet af 1500-talet. Till Rom infördes den af kardinalen Santa Croce, som varit påfligt sändebud i Lissabon, och efter honom kallade romarna den ”erba Santa croce” (herba sanctæ crucis).

Då amiralen Francis Drake 1586 återkom till England från Amerika och Västindien, medförde han ombord åtskilliga engelska kolonister. Dessa hade lärt sig röka af infödingarna i Virginia, och inom kort var tobaksrökandet i full fart äfven i England (i synnerhet i London), hvilket gaf konung Jakob I anledning att 1603 mot ”det lastfulla bruket” utsända en latinsk skrift, ”Misocapnus” (rökhataren), och följande året belägga tobaken med hög tull. Genom engelska studenter, som besökte universitetet i Leiden, infördes bruket att röka tobak i Holland, och redan 1610 hade tobak där tillika blifvit en betydande handelsvara. Holländarna voro äfven de förste, som i Europa började odla tobak i stor skala. Det första försöket därmed gjordes 1615 vid Amersfoort i prov. Utrecht. Troligen var det genom norrmännens samfärdsel med England, som tobaksrökningen vann insteg jämväl i Norge (såsom man antar redan 1616). I Tyskland började tobaken användas som njutningsmedel under Trettioåriga kriget, och bruket anses ha blifvit där infördt af engelska krigsmän 1620. Tio år därefter uppträdde äfven svenska soldater i Gustaf II Adolfs här med pipan i munnen. Den preussiske konungen Fredrik Vilhelm I (se denne) är känd som en af sin samtids väldigaste rökare, och hans intimare militära umgängeskrets, som likaledes utgjordes af starka rökare, har vunnit europeisk ryktbarhet under namnet ”Tobakskollegiet”. Genom engelska sjömän och köpmän infördes tobaken i Ryssland i slutet af 1500-talet och i Turkiet i början af 1600-talet. I Ryssland utfärdades 1634 förbud mot dess försäljning och bruk, emedan man trodde, att det var oförsiktighet af tobaksrökarna, som vållade de ständiga eldsvådorna. (Förbudet förnyades 1650, men upphäfdes af Peter den store 1697.) Af samma anledning blef i Turkiet tobaksrökning (turkarnas pipa heter ”tschibuk”) af sultanen Murad IV (1623–40) belagd med dödsstraff. Förbudet upphäfdes dock snart af Muhammed IV (1648–87). Af européerna infördes tobaken slutligen äfven till Asien, Afrika och Australien, och bruket af tobak som njutningsmedel är nu allmänt öfver hela världen, hos såväl civiliserade som vilda folk. Hela jordens produktion af tobaksblad uppskattas f. n. i rundt tal till 1,000 mill. kg. årligen, och man har beräknat, att 2/3 (andra antaga t. o. m. 4/5) af mänskligheten begagnar tobak som njutningsmedel i en eller annan form. Säkert är, att intet annat njutningsmedel haft eller har så stor utbredning som detta. Den största mängd tobak, beräknad per individ, konsumeras i Nord-Amerika, Holland, Belgien och Schweiz, den minsta mängd i Finland, Rumänien och Spanien; de skandinaviska länderna inta en mellanställning. I allmänhet äro de germanska folken mera begifna på tobak än de romanska.

Den äldsta kända uppgiften om tobaksnjutningens förekomst i Sverige finnes i ett af Uppsala universitets konsistoriiprotokoll för 1629, hvaraf framgår, att tobaksrökning då var i bruk bland studenterna där. Svenska språket var då ännu icke färdigt med uttrycket ”röka” tobak: man sade ”dricka” eller ”supa” tobak. Äfven i de öfriga europeiska språken behandlades tobaksröken till en början som dryck (fr. boire, ty. trinken, o. s. v.). Detta är ännu fallet i de österländska språken; och denna tillfällighet torde vara orsaken till, att wahhabiterna (en muhammedansk sekt; se Islam, sp. 921) strängt förbjuda tobakspipan, stödjande sig på profetens förbud mot nyttjandet af starka drycker. 1633 utkom det första i Sverige tryckta arbetet om tobak: Uppsalaprofessoren Joh. Francks akademiska afh. ”De praeclaris herbæ Nicotianæ sive Tabaci virtutibus”, hvari förf. redogör för flera af dess förmenta medicinska egenskaper. Tobaksrökandet (tuggning och snusning kommo senare i bruk) tog äfven hos oss rask fart (hvartill de från Trettioåriga kriget hemvändande soldaterna nog icke litet bidrogo),så att i den skrifvelse, med hvilken drottning Kristina 12 jan. 1641 gaf det s. k. Söderkompaniet privilegium på tobakshandeln, det kunde med afseende härpå talas icke blott om en ”inritadt ovana”, utan äfven om ett ”stort missbruk”. (Rörande tobakshandeln i Sverige under 1600-talet se Tobakskompanierna.) Den växande smaken för tobak föranledde i flera länder regeringarna att söka skaffa sig inkomster genom att göra tobakshandeln till ett statsmonopol (så England 1625, Frankrike 1674) eller belägga införseln af tobak med hög tull (jfr Tobaksskatt). I Sverige experimenterades under 1600-talet på detta område än med privilegier, än med monopolisering. 1685 höjdes tullen på införd tobak, och 1687 förbjöds all införsel af bearbetad tobak för att gynna de inhemska tobaksspinnerierna. Under 1700-talet utfärdades en mängd förordningar till främjandet af svenska tobakshandteringen, och tillika började då tobak äfven odlas i Sverige. I den lilla botaniska trädgård, som O. Rudbeck d. ä. 1655 anlade i Uppsala, förekom också tobaksväxten, som han hemfört från Holland, och något öfver hundra år senare odlade Linné i sin botaniska trädgård ej mindre än sju arter af detta släkte. Grundläggaren af en på inhemsk produktion hvilande tobaksindustri i Sverige blef emellertid Jonas Alström (Alströmer), som 1725 anlade en tobaksplantage vid Alingsås och följande år fick privilegium på ett tobaksspinneri i samma stad. Ungefär samtidigt började man odla tobak äfven på andra orter, såsom vid Göteborg och framför allt i Skåne, vid hvars större städer (i synnerhet Malmö) 1749 funnos betydande plantager. Från de sydliga provinserna spred sig tobaksodlingen snart norr ut (Stockholm omkr. 1735, Norrköping 1741, Gäfle o. s. v.), ja den tog sådan fart, att åtskilliga fosterlandsvänner (bland dem Linné) varnade för dess förläggande till landsbygden, emedan de fruktade, att bönderna af densamma skulle lockas bort från sädesodlingen. Lusten att odla tobak kvarstod dock i vårt land ända till 1800-talets midt (ställvis inpå 1860-talet). Nu för tiden odlas tobak i stort egentligen endast i Skåne (i synnerhet vid Åhus i
Kristianstads län) och vid Stockholm, där plantagerna emellertid på senare år måst maka åt sig genom stadens pågående raska tillväxt. År 1916 skördades i Sverige 738,000 kg. tobak, hvaraf 565,000 i Kristianstads, 90,000 i Malmöhus, 64,000 i Stockholms län och stad.

Om tillverkningen af tobak i Sverige må nämnas följande. Röktobak tillverkas hufvudsakligast af grekisk och virginiatobak; i mindre mängder förekomma bl. a. ohio, kina och kentucky. Dessutom användas i ganska stor utsträckning svensk tobak och stjälk, som i cigarrfabrikerna stripats från olika sorter, men icke vidare där kan användas. Stjälken fuktas därefter på nytt, valsas platt och tunn som ett löf och behandlas sedan som vanliga blad. De olika tobakssorterna blandas väl och fuktas med en särskildt tillredd sås, hvari ingå utom en del för lukt och smaksinnet värdefulla ingredienser äfven dylika för erhållandet af god brand, vackert utseende och god konsistens. Den sålunda fuktade tobaken får genomgå en sorts mogningsprocess, hvarefter den skäres i en eller annan mm. smala strimlor. Tobaken torkas sedan, i allmänhet i roterande ångtrummor, och får därefter ligga utbredd för afsvalning, innan den förpackas, hvilket sker i lådor eller kaggar af trä, i bleck- eller impregnerade pappaskar eller i paket (karduser). På grund af detta senare förpackningssätt kallas röktobak ofta kardustobak. Fabrikationen i Sverige handhas numera af Svenska tobaksmonopolet (se d. o.), och detta sträfvar efter att förbättra fabrikatet, så att detsamma kan konkurrera med de utländska, särskildt de engelska, sorterna, hvilka anses vara högst i kvalitet. Vid tuggtobaks- l. spinntobaksfabrikationen används så godt som uteslutande kentuckytobak; i obetydlig grad dessutom virginia- och svensk tobak. Liksom vid cigarrfabrikation fuktas tobaken med sås och stripas,d. v. s. hufvudnerven borttages. I såsen ingår en mängd ämnen egnade att göra tobaken hållbar och hålla den fuktig. De hela bladen, ”täckbladen”, snos eller spinnas (numera merendels maskinmässigt), och snoddens eller strängens tjocklek bestämmes af den mängd småtobak, ”inlaga” som inspinnes i de snodda täckbladen. Därefter såsas strängen och torkas för att efter ytterligare såsning slutligen skäras i vissa längder, rullas i rullar eller flätor och förpackas i kistor, kaggar, lådor eller askar af bleck eller impregnerad papp. Ibland undergår tobaken äfven upphettning under samtidig hoppressning. Detta gäller i synnerhet för en särskild form af tuggtobak, den s. k. rökstången, en hårdt hoppressad kaka af lösa såsade tobaksblad inlagda i ett helt täckblad. Kökstången liksom öfrig tuggtobak används äfven till rökning. Tuggtobaksfabrikationen är f. n. i Sverige en utdöende industri. Folk slutar med att tugga tobak och börjar i stället tugga snus, hvilketbruk på senare år alltmer utbredt sig. Om tillverkning af cigarrer, cigarretter och snus se dessa ord.

Antalet tobaksfabriker i Sverige (1916), samtliga tillhörande A.-b. Svenska tobaksmonopolet, var 26 med 4,290 arbetare och 63,748,103 kr. salutillv.-värde, hvaraf för 735,640 kg. cigarretter 21,823,026 kr., för 5,825,731 kg. snus 18,574,447 kr. och för 147,8 mill. cigarrer och cigarrcigarretter 15,539,687 kr.

De svenska tullsatserna å tobak äro f. n. (1919) 2 kr. för oarbetad tobak, 7 kr. för cigarrer, 5 kr. för cigarretter, 3,50 kr. för karfvad och 2,50 för annan arbetad tobak, allt per kg. Det för importerad tobak 1914 erlagda tullbeloppet 7,387,609 kr. var 12,5 proc. af hela rikets tulluppbörd, 1917 var beloppet 5,724,088 kr.

Ett underbart drag i mänsklighetens kulturhistoria är onekligen tobakens oemotståndliga utbredning som njutningsmedel, helst hvarje förbrukare däraf nogsamt vet, att de första försöken att begagna tobak (till rökning eller tuggning) visst icke medföra någon känsla af njutning, utan tvärtom ett mer eller mindre svårt illamående, som har en viss likhet med ”sjösjukan”; till svindelkänsla, kväljningar och kräkningar sällar sig ibland äfven diarré. Dessa obehag öfvervinnas emellertid snart. Tobaksbruket blir sedan småningom ett behof, och vanan vid detsamma kan endast med svårighet och stor försakelse bortläggas. Många rökare uppge, att för njutningen af tobaksrökning smaksinnet och luktsinnet ensamma äro otillräckliga: äfven synsinnet måste härvid tagas i anspråk. Ställer man så till, att man ej kan se röken och elden från sin cigarr eller pipa, har man icke någon riktig glädje af rökandet.

Tobaken är ett gift för alla djuriska organismer (med undantag för vissa skalbaggar, som utan olägenhet kunna förtära densamma), och med tobaksrök kan man därför t. ex. döda bladlöss på växter samt hålla bien på afstånd, då man sköter om deras samhällen eller svärmar. Som läkemedel har denna giftiga drog i våra dagar spelat ut sin roll. Ett måttligt och försiktigt bruk af tobak som njutningsmedel torde väl ej medföra några nämnvärda faror. Att dess missbruk däremot ej kan aflöpa ostraffadt, är ju uppenbart. Jämförelsevis ofarligt är snusandet; dock få nog de fleste gamle snusare i sin kroniska näskatarr känna följderna af sin osed. Att det måste vara högst skadligt för hälsan att ständigt uppblanda den för kroppens ekonomi särdeles viktiga saliven med saft från ”bussen” eller ”mulbänken”, bör vara lätt insedt. Den tobakstuggare, som sväljer ned saliven, blir lättare lidande än den, som spottar ut densamma. Ett omåttligt rökande framkallar i regel en kronisk svalgkatarr, som ger sig till känna i synnerhet om morgnarna, då rökaren är tvungen att hosta och harkla för att aflägsna det slem, som under natten bildats i det mer eller mindre inflammerade svalget. Men tobaksmissbruk, särskildt rökning, som i regel är farligast, medför äfven sådana ledsamma sviter som sömn- och aptitlöshet, magkatarr, försvagning af hjärtats kraft (vanligen förebådadt af hjärtklappning) samt darrning, allmän svaghet, synrubbningar och förslappning af nervsystemet. Kraftiga varningsrop mot missbruk af tobak ha ock höjts flerstädes, i Sverige t. ex. af hospitalsläkaren N. G. Kjellberg (vid Allmänna svenska läkarmötet i Stockholm 1891), och här, såsom i flera andra länder, ha föreningar bildats, som tagit ”Bort med tobaken!” till motto för sin verksamhet.

Tobakens nämnda skadliga verkningar på organismen bero till väsentlig del på en däri befintlig alkaloid, nikotin (se d. o.), hvars mängd växlar i olika slag af tobak. I torra tobaksblad från Frankrike, Virginia och Kentucky ha anträffats ända till 8–10 proc. nikotin, från Havanna och Java intill 2,5 proc., i andra sorter ännu mindre. Vid cigarrberedningen afskiljes en god del af nikotinet, så att cigarrerna hålla blott 1–3 proc., i Havanna-importcigarrer 1–2,4 proc. Snuset innehåller minst nikotin; tuggtobakens nikotinhalt torde mest stå mellan snusets och de starkare cigarrernas. En del s. k. Havannacigarrer, beredda af icke-kubansk tobak, höra till de starkaste (”tyngsta”) och farligaste. F. ö. beror styrkan ej uteslutande af nikotinhalten; äfven röktobakens fuktighet är af betydelse. En del nikotin öfvergår alltid osönderdelad i röken, och ju fuktigare materialet är, desto mer nikotin anträffas i detsamma. Äfven icke-rökare, som vistas i rökfyllda lokaler, kunna därför röna inflytande af tobaksgiftet. I tobaksröken förekomma utom nikotin äfven s. k. pyridin- och pikolinbaser, fermentoljor, kolsyra, koloxid, ammoniak, cyanväte m. m. – alla dock i små mängder, hvarför nikotinet är det väsentligen giftiga ämnet däri. De vid jäsningen uppkomna s. k. fermentoljorna, kemiskt ej närmare kända, angenämt luktande ämnen, betinga väsentligen tobakens angenäma arom och värde som njutningsmedel; de äro ej giftiga. Till tobakens lukt bidrar äfven tobakskamfern l. nikotianinet, som bildar hvita, bladiga kristaller, lätt flyktiga med fin tobaksarom. Emellertid spelar nog äfven nikotinet en viss roll vid tobaksnjutningen; mycket nikotinsvaga (s. k. ”nikotinfria”) cigarrer skänka ej rökaren den eftersträfvade njutningen. Med fermentoljorna får ej förblandas den s. k. tobaksoljan, en brunsvart, smörjig, bitter massa, som efter rökning samlas i pipor och munstycken; den är betydligt nikotinhaltig och giftig. Slutligen innehåller tobak en del salter, särskildt kalium-nitrat (salpeter), intill 6 proc. Tobaksblad med stor salpeterhalt användas mest till cigarrer, emedan de brinna lätt. Nikotinrikt tobaksaffall används till fördrifvande af ohyra från växter i trädgårdar och växthus, antingen direkt till rökning eller inpudring (s. k. tobaksdamm) eller, jämte andra ämnen, i form af extrakt till rökning, besprutning eller tvättning (jofurol, aphitoxin m. fl. preparat). Om indiansk tobak se Lobelia. Litt.: R. Kissling, ”Handbuch der tabakkunde, des tabakbaues und. der tabakfabrikation” (1905), I. Wolf, ”Der tabak” (i ”Aus natur und geisteswelt” n:r 416, 1915), C. G. Santesson, ”Om tobak” (i ”Verdandis småskrifter” 62–63; 2:a uppl. 1908). O. T. S. (G. L-m. C. G. S. E. F-k.)

Annonser
Publicerat on 29 juli, 2011 at 23:46  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://bukfacon.wordpress.com/cigarrskolan/tobak-i-nordisk-familjebok-uggleupplagan/trackback/

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: